söndag 23 april 2017

Livet som företagare i kulturbranschen

Gammal opublicerad text. Lika relevant då som nu. 

Jag är den i familjen som varje löningsdag sitter med räkningarna. Ingen stor börda om man bortser från långa OCR-nummer, tidskrävande och dötråkiga att knappa in. Men ibland skulle jag hellre duscha i insekter än öppna Internetbanken. Jag hatar insekter! Grejen är att min man och jag är kulturarbetare, en grupp människor vars förmåner gud glömde. Egentligen är kulturarbetare meningen med livet om man ska tro vissa politiker. Ja, inte för att vi sysslar med kulturyttringar utan i rollen som egenföretagare. Ni förstår småföretagare är lösningen på allt. De bär liksom hela tillväxtapparaten på sina axlar – i stället för att gå arbetslös ska man starta eget som är bra för tillväxten – och därför står kulturarbetare högt i kurs. Skojar bara. Nä, spela i band eller skriva texter är inga jobb utan fritidsintressen.  – Vad är ditt riktiga jobb, är något kulturarbetare ofta får höra. Som om städa, spekulera i aktier och visa upp hus till försäljning vore mer jobbaktigt? Vi kulturarbetare placerar våra aktier, städar och säljer ägodelar via Blocket eller Vend på vår fritid. Men nu handlar inte den här texten om vilka jobb som förtjänar kallas jobb utan om en inkonsekvent marknad. Låt mig ge er några exempel:

Efterfrågan, finns där ett mer luddigt begrepp? Toppen vore om efterfrågan handlade om att den bäste får flest jobb och jobben jämnt fördelade över året, men glöm det. Efterfrågan handlar lika mycket (om inte mer) om nycker, säsonger och trender. Vissa av dem omöjliga förutspå. Att vara ute i god tid som underlättar planering med cirka 100%, är inget efterfrågan tar hänsyn till. I kulturbranschen är preliminärbokningar och sistaminutenbokningar vardag precis som avbokningar är. Jag tänker inte gå in på värdet av kultur för att rättfärdiga dess existens. Jag förutsätter varenda kotte fattar hur trist livet vore utan musik, dans, litteratur, teater och annan kultur. I stället ska jag tala om hyckleriet i regler och bemötande beroende på om du ska betala en räkning och eller få betalt för en räkning. Det är nämligen skillnad på kund och kund.

En stor institution med flera underavdelningar men bara en ekonomiavdelning anlitar dig för ett större projekt. De är nöjda med din insats och du fakturerar dem. De har 30 dagar på sig att betala. Inget konstigt med det. Tiden går. Pengarna syns inte på kontot. Du ringer avdelningen som bokat dig som inget förstår. De har godkänt räkningen och skickat tillbaka den till ekonomiavdelningen. Du ringer ekonomiavdelningen som inte kan hitta fakturan du pratar om trots rätt referensnummer du dubbelkollat och vet stämmer. De ber att få återkomma. Tiden går. Ingen ringer tillbaka. Den stora institutionen ligger nu efter tre veckor med betalningen. Du hade räknat med pengarna och det är ganska mycket pengar det handlar om. Du tvingas ta av sparpengarna för att täcka upp utebliven betalning. Pengarna går till mat. Så var det dags igen att betala räkningar och fortfarande inga pengar från institutionen som till skillnad mot ditt företag har stor likviditet. Du ringer dem igen och frågar efter pengarna samtidigt som du är rädd att ditt "tjat" ska leda till att de aldrig bokar dig igen. Ekonomiassistenten behöver kolla en sak med sin chef och ber att få återkomma. Hon ringer inte tillbaka den dagen, inte dagen efter och inte dagen efter det. Du inser att era pengar inte räcker till alla räkningar den här månaden och skulle behöva flytta fram sista betalningsdag på ett par av räkningarna. Du hatar när det inträffar. Sker inte ofta, men har hänt tidigare. En av räkningarna i din hög är från den stora institutionen, en typ av räkning nästan alla människor får. Passande tänker du och ringer dem och ber om anstånd, men får nobben. Du förklarar att du har pengar innestående hos dem, vilket är anledningen till att du inte kan betala. Men det spelar ingen roll. Du hade nämligen betalat en annan räkning 10 dagar för sent i början av året och har därför nyttjat din enda rätt till anstånd. Du tar då av momspengarna för att kunna betala räkningen till den stora institutionen som inte betalat dig. Efter nästan fyra månader får du äntligen pengarna du väntat på. Ingen förseningsavgift har de betalat, vilket du betalade till dem när du var 10 dagar sen den där gången i början av året.

Det finns dem som säger att ”det som inte bär sig har inget existensberättigande”och tycker folk ska byta jobb om marginalerna är små. Om samhället skulle gå dem till mötes hade vi knappt några småföretagare i vårt land och högre arbetslöshet eftersom det är så här verkligheten ser ut för småföretagare oavsett bransch. Vi jobbar och sliter för det lilla utan att ligga samhället till last. Det finns fördomar om att kulturarbetare lever på bidrag. Jag brukar skratta när jag hör det. En vanlig kulturarbetare får knappt, om ens, starta-eget-bidrag. Möjligen kan en på miljonen få stipendium av föreningar som delar ut pengar till någons minne. Inte ens då är kulturarbetaren samhället till last. Inte en enda gång under sina 36 år som heltidsmusiker har min man tagit emot bidrag, för att nämna någon. Nu är inte syftet att kräva bidrag till kulturarbetare. Tvärtom. Jag vill att världen ska sluta vara så himla fyrkantig. Jag har surnat till över att ingen hänsyn tas till vår nyckfulla bransch samtidigt som vi förväntas acceptera nycker andra står för och drabbar oss negativt. Jag har stenkoll på lågsäsonger och avsätter pengar inför sämre perioder, men ibland skiter det sig ändå. Ibland kommer avbokningar så sent att nya uppdrag, som skulle kunna täcka upp plötsliga inkomstbortfall, inte hinner bokas. Avbokningsavgifter är ingen självklarhet i vår bransch. Därutöver har vi problem med arrangörer och andra uppdragsgivare som inte betalar i tid och då och då struntar vissa i att betala oss. Vår verklighet är tuff, men vore mindre tuff om andra inte var sådana paragrafryttare när de kommer till dem själva. Tänk om institutioner och företag med stora tillgångar kunde vara mer flexibla när vi egenföretagare hamnar i tillfällig kris. Så skönt det skulle vara. Det handlar inte om att slippa undan betalning utan få chans att betala lite senare när behov uppstår. Själva får vi vackert vänta när utebliven betalning drabbar oss. Vore fint om lika schyssta villkor gällde oss. Kulturföretagare är viktiga för samhället. Vi blir sällan rika på det vi gör, men gillar våra jobb och klarar oss - ännu bättre om aktörer på den gemensamma marknaden tog lite mer hänsyn till varandra.

Ofta ringer myndigheter och skolor till min man som har musikstudio om praktikplatser. Mest handlar det om ungdomar som av olika anledningar behöver motivation eller inblick i yrket överst på deras önskelista. Han har tagit emot många genom åren mot noll i ersättning. Jag tänker på det nu, hur mycket vissa försöker bjuda till och hur lite andra gör det... 

lördag 8 april 2017

Terrorattacken på Drottninggatan

Östersund, fredagen den 7 april

Jag står och ska hämta ut paket i min lokala ICA-affär när det plingar till i telefonen.  En nyhetsflash poppar upp. Läser att en lastbil kört ner människor på Drottninggatan i Stockholm. Tänker direkt terrorattentat likt tidigare angrepp med lastbil mot oskyldiga gångtrafikanter såsom i Frankrike och Tyskland, alternativt psykotisk man som i fallet på Västerlånggatan 2003. Ringer genast min musikerman som ska spela i Stockholm om några timmar. Det är upptaget. Ringer två gånger till i tät följd innan jag får svar. Mannen har ännu inte nått fram till centrum. Ingen i bandet känner då till det inträffade. Jag berättar och ber honom ringa hans äldsta dotter som jobbar intill Åhlénshuset där händelsen ägt rum. Han ringer strax tillbaka. Hon är okej, men sitter inlåst tillsammans med kollegor i jobbyggnaden. Hon hade berättat om en vän som sprungit ifrån lastbilen. Jag åker hem. Eftersom sonen är hos kompis kan jag sitta hemma med Ekot, SVT och dator på och följa nyhetsrapporteringen. Ibland slår jag över till TV4. Jag informerar mig via TT, polisen och andra myndigheter. Följer Twitter slaviskt och alla tidningar ända fram till tvåtiden på natten då mannen äntligen fått husrum efter ha uppehållit sig på en bensinmack i Årsta innan arrangör meddelat sig och officiellt ställt in kvällens spelning. Mannen ringer från Hassela Ski Resort, platsen för lördagens spelning, och inte från hotellet i Stockholms city där bandet skulle ha bott. Bonusdottern som suttit instängd på jobbet i flera timmar lyckas på kvällskvisten med stöd från hjälpnätverket #openstockholm gå mot Bromma och sedan ta taxi hem till sig. Så långt handlar texten om min familj under terrorfredagen, om tacksamheten över att vi har livet i behåll samtidigt som tankarna på dem vars liv just gått i kras är obarmhärtigt närvarande. Livet är orättvist!

Att följa händelseutvecklingen genomgående i alla medier samtidigt, får en att tänka på allt från extremläget, risker, rapportering och insatser. Här kommer några reflektioner:

Polisen agerade både snabbt och målmedvetet. Jag tror alla förvånades över vår beredskap. Civila stannade upp och hjälpte till på brottsplatsen trots kaos och utan att veta om attentatet var över eller fortfarande pågick och om det fanns gärningsmän i omlopp. Var det ett terrordåd? Ingen visste just då vad som inträffat mer än att en lastbil mejat ner människor och kört in i Åhlénshuset, ändå denna fantastiska uppslutning. Människor brydde sig om varandra från första stund och fortsatte göra det under hela kvällen och natten. Det är hedervärt. Att polisen med hjälp av ovanligt rådiga civila och redan samma kväll lyckas gripa rätt terrorist, kändes skönt och imponerar. Den privatperson som såg till att hjälpinsatser kunde samordnas i sociala medier via hashtaggen openstockholm var en räddare i nöden. Jenny Nguyen, som tjejen bakom initiativet heter, hade sett något liknande i samband med terrorattacken i Paris, mindes hur bra deras samordning fungerat och såg till att Stockholm snabbt kunde organisera sig under pågående krissituation. Fantastiskt bra gjort. Polisens presskonferens var bra. Korrekt och sansad. Stefan Hector, chef för Nationella insatsstyrkan (NOA), ingav både styrka och trygghet. Precis vad som behövdes i det läget. Statsministerns tal var bra. Övriga partiledares uppslutning bakom statsministern, professionell. Politiken lades åt sidan och hade en dämpande effekt i spänt läge. Kronprinsessan Victoria var trösterik. 

Medierna. Jag förstår att journalister befinner sig i extremläge och jag är väl medveten om svårigheten att sålla i alla uppgifter som strömmar in likaså att fatta rätt beslut i varje sekund när man arbetar i realtid, men det finns en del att anmärka på. Ekots rapportering var föredömlig. Deras bevakning och rapportering var genomgående saklig och lugn. TT har jag heller inget att anmärka på. Därutöver agerade medier och journalister något stressigt och förhastat emellanåt. Obekräftade uppgifter om skottlossning på olika ställen i Stockholm gick ut till allmänheten, uppgifter som i efterhand visade sig vara felaktiga. Min uppfattning är att TV4, Expressen och DN sände ut något fler obekräftade uppgifter än andra även om journalister på SvD och Aftonbladet gjorde liknande misstag. Flera medier hänvisade till varandra utan att själva kontrollera uppgifterna först. Att medier ibland kommer med uppgifter som senare visar sig vara felaktiga är inte konstigt. Speciellt inte under stor press. Men när medier går ut med obekräftade uppgifter måste den låga tillförlitligheten framgå och publiceringen vara väl motiverad. I fredags förekom uppgifter om skottlossningar som påstods vara bekräftade av polis fast polisen centralt inte kunnat styrka en enda skottlossning kopplad till dådet. Kanske beror felaktiga påståenden på missförstånd, men det förminskar inte problemet utan åskådliggör vikten av att dubbelkolla uppgifter innan publicering. Visserligen har journalister och vittnen berättat om poliser på plats som beordrat människor att lämna området samtidigt som de nämnt ”skottlossning”. I stressade lägen kan det säkert uppfattas som bekräftelse från polis fast det egentligen handlar om larm om skottlossning polisen kontrollerar sanningshalten i. Att människor tror sig höra skottlossning är inte ovanligt. I ett uppskrämt tillstånd är sannolikheten större att plötsliga ljud misstas för skott. Om däck smäller, det skramlar till när varor lossas vid butik eller när andra plötsliga ljud skär genom luften, blir människor rädda och tror någon skjuter. I bakhuvudet hos flertalet fanns säkert också tankar på tidigare terrorattacker i Europa där skottlossning förekommit, vilket så klart inverkar på situationen.

I stressade situationer gör civilbefolkning, myndighetspersoner och journalister förhastade saker. Journalisters uppgift är att berätta för allmänheten om vad som sker. Inom ansvarsområdet ingår att bedöma nyhetsvärdet. I extremsituationer likt den i fredags väljer journalister mellan att hjälpa människor i nöd och avvakta vidare besked. En journalist ska inte orsaka panik i onödan och inte förstöra polisens arbete. I efterhand vet vi att människor blivit skrämda av uppgifterna om skottlossning. Frågan är om det hade kunnat undvikas? Ja, är det enklare svaret. Med största sannolikhet valde medier mellan att rapportera så mycket som möjligt eller bli anklagade för mörkning, som annars är risken, samtidigt som de tävlade i att vara först med nyheter. En mellanväg är att föredra. Medier kan upplysa om pågående polisinsatser runt om i Stockholm utan att gå in på detaljer. Att informera allmänheten om pågående polisaktiviteter med betoning på polisens behov av att arbeta ifred utan att delge obekräftade misstankar om skottlossning, är att ta mellanvägen. Public Service tog nästan alltid den vägen i sin rapportering. Det är berömvärt. Vad civilbefolkningen anser om falsklarmen är inte entydigt. Två på plats har sagt följande:

-Jag vill veta om eventuell skottlossning pågår så jag kan ta skydd. Hade polis och press inte sagt något om den misstänkta skottlossningen på Fridhemsplan där jag var precis då, hade jag aldrig förlåtit dem.

-Jag blev vettskrämd av uppgiften om skottlossning och är arg på medierna som lurade mig.

Medier ska inte sprida rykten. Det är ingen smaksak allmänheten bestämmer över utan journalistikens uppdrag. Nu skedde inte ryktesspridning i någon större utsträckning (kan jag tycka) med tanke på omständigheterna. Det kunde ha varit värre. Men ryktena som spreds var ändå olyckliga på grund av allvaret i dem och nog så illa. Andra större misstag som kvällspressen stod för var publiceringen av identifierbara filmer och bilder på män polisen grep under jakten på rätt gärningsman. Helt oskyldiga män, visade det sig. Alternativ media var ännu värre. En sida pekade med bild och namn ut fel person som lastbilsterroristen. Att bli felaktigt utpekad som misstänkt kan förstöra människors framtid. Rättelser är ofta verkningslösa. Rättelser läses inte lika frekvent som nyhetsartiklar och vissa tror ändå, oavsett antalet motbevis, att personen ifråga är skyldig trots allt. Att publicera bilder på gripna personer utan vetskap om varför polisen gripit dem är dålig journalistik. Ett annat starkt minne under direktsändningarna var den journalist i SVT som inte respekterade nej till intervju från vittne utan fortsatte fråga chockad person om attacken trots dennes tydliga missnöje. Det är inte fel att intervjua människor i händelsernas centrum, snarare obligatoriskt, men journalister måste sortera bort olämpliga. Vittnen kan befinna sig i chock och vara oförmögna till rationella beslut. Men lämplighet är svårbedömt. Speciellt när det handlar om sekunder i betänketid. Ibland händer det att journalister tvingas avbryta intervjuer på grund av plötsligt traumatiserat beteende hos den man talar med. I det här fallet kan journalisten varit den chockade då misstaget ägde rum strax efter attacken? SVT gör nog bäst i att utreda vad som gick snett. För beteendet journalisten uppvisade var oetiskt gentemot vittnet och olustigt för oss som tittade på.

Sociala medier översköljdes av värme och godhet i fredags. Den sympati och omtanke offren visades, kärleken som riktades mot Stockholm och den utsträckta hand människor mitt i kaoset fick av varandra och dem utanför, var fantastisk. Det var som om alla bestämt sig för att övervinna rädslan och inte låta hatet ta över. Men det fanns undantag. Illvilliga röster med tvivelaktig agenda tog tillfället i akt och ljög, fejkade både uttalanden och bilder med hjälp av fotomontage de spred på nätet. En muslimsk kvinna monterades in i fotografi från förödelsen på Drottninggatan för att ge sken av att muslimer var likgiltiga inför attacken. Andra lade ut foton på döda och skadade i attacken. Mot min vilja råkade jag se en bild på lemlästat barn som någon tanklös eller fullständigt rubbad person lagt ut på Twitter samtidigt som flickans anhöriga anmält henne förvunnen och efterlysningar gått ut i samma medier. Bilden på henne, mördad, delades i sociala medier långt innan familjen underrättats om hennes död. Bara en timme tidigare hade jag sett familjens efterlysning och förstod direkt utifrån kläderna det var hon. Jag förstår inte hur någon kan komma på tanken att dela en sådan bild? Det finns ingenting som rättfärdigar handlingen. Och som om inte det räckte har bilden setts av barn i Snapchat. Barn ska inte behöva se hur ett överkört barn ser ut. Jag lider med flickans familj som tvingas utstå även det här och är besviken på dem som spridit bilden!  

Algoritmer i sociala medier är på många sätt en bedrövelse. Jag känner inte till någon som gillar när matematiska formler sorterar (bort) nyheter och inlägg åt oss. Under katastroflägen är denna icke kronologiska sortering farlig. Information vi vill ha och behöver samma stund den kommer ut kan dyka upp i flödet långt senare eftersom flödet styrs av beteendemönster vi uppvisar under normala omständigheter. Människor ska kunna förvänta sig högaktuell och relevant information i rätt ordning och direkt, men i fredags fick användare av sociala medier inte tillgång till samma information samtidigt på grund av algoritmer som inte förmår uttolka samhälleliga behov under pågående kris och inte förstår mänskliga behov. Måtte vi snart slippa jobbiga och fördummande formler.

Pessimisterna var ovanligt enögda i fredags. Medan vissa försökte handla rationellt och vara varandra behjälplig ägnade sig pessimisterna åt att sprida missnöje och fördöma alla former av medmänsklighet. Mediebevakning är i sociala medier kutym, men av varierat slag. Majoriteten i mitt flöde delade denna afton samhällsnyttig information för att bistå varandra i nödsituation då information är viktigare än någonsin. Men i stället för att visa empati och understödja samverkan uttryckte pessimisterna fraser som: ”vad var det jag sa” om terrordådet, ”nu är det kört”, ”ingen har tagit människors oro på allvar",”detta händer för att ni har avfärdat och blundat" och syftade på massinvandring och IS-resenärer och slog samtidigt ned på "var inte rädd-förespråkarna" som ville stå upp mot terrorismen, vars yttersta mål är att skrämmas och skapa rädsla, genom att trotsa den. Pessimisterna var arga, hade undergångstankar och spred hat mot migrationsvänliga politiker och kändisar de menade varit naiva och därför utmålade som medskyldiga till dådet. Pessimisterna krävde ilska och missnöje från första stund och påstod att deras reaktion var den enda rätta. Att människosläktet består av optimister och pessimister vet vi. Pessimisterna vägrade dock acceptera andra personlighetsdrag och värderingar med betydelse för hur vi reagerar och agerar än sina egna. Men då de flesta uppträdde med lugn och förtröstan fick pessimismen inget fäste. Pessimisterna uppfattades snarare som stressade, intoleranta och inhumana i jämförelse med andra, vilket majoriteten såg med oblida ögon på.

Motivet munhöggs det om. Medier som inte drog snabba slutsatser beträffande gärningsmannen kritiserades av pessimister och rasister. Men medier ska inte ägna sig åt spekulation utan ha fog för uppgifterna de lämnar ut. Att dådet kallades lastbilsattack och inte IS-terrordåd eller terrorattack i (de flesta) medier första tiden är journalistiskt korrekt. Trots att attacken liknande tidigare IS-terrordåd vore det fel av medier att göra kopplingen om inga bevis finns. Det kan vara frågan om så kallade copycats, några som vill att det ska se ut som ett IS-terrordåd men inte är det, utredningsfrågor medierna måste ta hänsyn till. Vid oklart motiv anpassas språkbruket efter det man vet, inte utifrån vad någon tror. Jag hörde en seriös journalist dra paralleller till IS under direktsändningarna, men han insåg misstaget i samma stund IS nämndes och korrigerade sig omedelbart. Den journalisten poängterade samtidigt det felaktiga i att spekulera. Det var bra agerat. Att experter kopplas in och spekulerar kring motivbild är en annan sak. Däremot borde medier ibland kunna vänta med att ta in vissa experter för att inte gå händelserna i förväg och riskera bli vilseledande. Men i konkurrens med andra är det svårt att agera med eftertänksamhet.

Nog har medier och andra en del att utvärdera och ta lärdom av efter terrorattentatet på Drottninggatan. Självrannsakan utvecklar. Men som jag skrev tidigare. Det kunde ha varit värre. Mest problematiskt för medias del (förutom betalväggar som leder läsare rakt i famnen på alternativ media) är klickjournalistiken. Att locka till sig läsare genom nyhetsflashar och ständiga nyhetsuppdateringar frammanar sämre underbyggd journalistik. I konkurrens om läsarna tävlas det i kvantitet i stället för kvalitet. Att bli mest läst är inte detsamma som bäst, men tyvärr är det så medier mäter och skaffar sig intäkter idag. Det om något är dåligt för journalistiken. Annars tycker jag medierna skötte sig hyfsat ändå. Har man följt utländsk medierapportering i samband med liknande situationer tycker man svensk media är sansad, Till pessimisterna har jag bara en sak att säga: gör någonting själva någon endaste gång i stället för att klaga på allt och alla andra. Vad väntar ni på? Bli politiker, engagera er i föreningar. lägg fram medborgarförslag, skriv debattartiklar. Gör något konstruktivt! Sprida pessimism gör ingen nytta och ingen rik.

Avslutningsvis vill jag berätta om en händelse min man och hans bandkollegor var med om medan de satt i Årsta och funderade på vad terrorattentatet betydde för deras del och samhället i stort. I stundens allvar var tillflyktsorten Årstamackens cafédel där de laddade sina telefoner för att kunna följa med i händelseutvecklingen. Fler än dem sökte sig dit. Bland annat en man med utländsk härkomst som på engelska förklarade att han behövde ladda sin telefon för att kunna ta den selfie hans mor ville ha som bevis på att han levde. Hon hade hört om lastbilsattacken och var orolig. Medan alla satt där och laddade sina telefoner uttryckte denna man sorg över det inträffade och kände i den allvarsamma stund som rådde att han måste förklara sig inför dem. Han beklagade sig över terroristen och andra som förstör för hederliga invandrare och underströk vilken god medborgare han själv var. Han jobbade hårt, var nykterist och gjorde rätt för sig. Det är sorgligt att människor ska behöva känna kollektiv skuld oavsett vad det är frågan om. Vi är ändå enskilda individer. Att behöva gör det strax efter ett brutalt terrordåd och manad att förklara sig av rädsla för att inte betraktas som likasinnad av en grupp vita män som råkar befinna sig i närheten, är ett dåligt betyg för Sverige. Ingen i bandet skulle komma på tanken att göra samma sak om det varit en Anton Lundin Pettersson som utfört attentatet. Tilläggas bör att bandmedlemmarna inte sagt något anklagande till eller inför mannen. Hans förklaring kom spontant. Jag är uppriktigt ledsen för den skuld och skam den här mannen känner inför en för honom okänd person som till råga på allt gjort något mot hans vilja. Men så ser vårt samhälle ut. Vi delar in folk i olika grupper vi sedan sätter stämplar på. Ofta fel och elaka stämplar. Det borde vi känna skuld och skam för.

tisdag 21 mars 2017

Förenklingar i ledare och krönikor

Det är lika spännande att logga in på sociala medier varje gång det kommit ut en ledare eller krönika om enskild fråga där frågan behandlats som om den vore fristående övriga världen, etiska motsägelser och praktiska bestyr. Det kan vara allt från slöjans vara i Sverige, våldsbrottsstatistik, till separata badtider i badhus. Ofta handlar det om att man vill förbjuda något. Skribenten rabblar därför upp alla tänkbara problem i sak och avslutar med svidande kritik mot politiker som inte gör något åt problemet (eller vem den skyldige nu anses vara). Detta är vanlig opinionspolitik, men opinionsmaterial formulerad på det här sättet är inte hälsosam för vare sig Twitter eller Facebook som går i spinn och drabbas av ”förenklarsjukan” var gång det inträffar.

Önskvärt vore om politiska frågor även på ledarsidor och i krönikor beskrevs lika omfångsrikt som verkligheten gör gällande. Tar vi frågan om slöjan, ansedd förtryckande av många, skulle eventuell majoritet mot slöjan inte förenkla ett förbud. I Sverige finns många lagar och förordningar att ta hänsyn till. Religionsfriheten exempelvis, som innebär rätten att utöva sin tro här. Inom vissa delar av Islam innebär det slöja. Slöjförbud krockar med annat. Därför måste frågan beredas på flera plan innan formellt beslut kan tas. Förbjuda religionsfriheten vore ännu mer komplicerat. Det finns även etiska dilemman vi ställs inför vid eventuellt förbud. Individens val och den personliga integriteten, är några av dem. Förbud kan vara diskriminerande. Det är alltså inte enbart de stora frågorna religion kontra jämställdhet som berörs vid slöjförbud utan också individuella spörsmål och annat praktiskt.

Inte alla kvinnor med slöja vill bli av med den. Vi utan erfarenhet kan säkert ha uppfattningen ”de vet inte bättre eller vågar inte annat”, men det är vår verklighet. Deras kan vara en annan. Frågan är hur vi ska förhålla oss till olika verkligheter? Jag talade för en tid sedan med två unga muslimska kvinnor om slöjan, hur de ser på den för egen del. Deras berättelse medför perspektiv vi bör förstå och räkna med när vi bereder frågan. För vissa troende finns goda skäl att använda slöja. Det anses rent att bära en och orent att inte göra det. Kvinnorna jag talade med menar att den egna fria viljan får dem att vilja känna renhet inför Allah. Slöjan beskrevs som något tryggt och otänkbart att ta av sig. Kvinnorna såg slöjan som en självklar del av sin identitet. - Vem är jag utan?

Personliga val och religionsfriheten inverkar alltså på beslut av detta slag. Det handlar om hur långt vi kan och bör gå när det gäller inskränkningar i såväl trosfrågor som egna rättigheter. Den andra sidan av myntet är vittnesmål från muslimska kvinnor som menar att slöjan inte alls är frivillig utan något de tvingas bära av skäl de inte ställer sig bakom. Kvinnor har berättat om ”islamister” som övervakar och straffar när slöja inte används. Det berättas om kvinnor som känner lycka av att vara utan slöja på jobbet och ilska över att tvingas ta på sig den på vägen hem för att familjemedlemmar och religiösa företrädare från muslimska församlingar inte ska ringakta dem och kalla dem orena, vilket är en del av det hedersförtryck muslimska kvinnor kan utsättas för.

Frågan om slöjans vara och icke vara är känslig. Hur kommer vi åt hedersförtyck samtidigt som vi respekterar den frivilliga religionsfriheten? Politiker satta att bereda frågan har ett svårt jobb oavsett partitillhörighet. Hur svårt borde stå att läsa om i ledare och krönikor. Samma sak gäller exempelvis våldsbrott. Att säga ensamkommande barn eller invandrare ligger bakom brott är lätt gjort medan ringa in orsak och verkan, vad som är mer eller mindre vettig problemlösning, vad kostnad och förtjänst är och ta sig igenom hela den politiska hierarkin innan beslut fattas, desto svårare. Denna verklighet skrivs det sällan om. Det låter ofta enkelt när vi läser.

Att politiker tröttnar på sina uppdrag och slutar, förvånar inte. Politiker har mycket att ta hänsyn till. Lägg där till en trögflytande organisation, den oförståelse och det bristande tålamod omgivningen visar och vi förstår uppgivenheten de känner inför förenklingar. Av samma skäl bör vi sluta förvånas när bekanta skriver arga och enkla inlägg om samtiden i sociala medier. När vi ser inlägg om att Sverige måste göra något åt IS kanske vi suckar och tänker att Sveriges inflytande i världen närmast är noll, men när alternativ media och andra skribenter ropar ”gör någonting” utan beskriva vare sig svårigheter eller möjligheter gör självklart andra likadant. När tänker de som driver förbudsfrågor berätta om praktiken runt införande av exempelvis slöjförbud och om konsekvenser vid borttagen religionsfrihet? Frågorna är grundläggande för problembilden ingen vill tala närmare om. Komplexiteten undviks. Undrar vem som inte gör sitt jobb, skribenten eller politikern?

fredag 17 mars 2017

Närmare slutet av åsiktskorridoren

I min släktgård finns åsiktskorridorer. I den det hävdas vara bra att äta jättemycket glass när man är sjuk, är min bästa. Brukar gå dit.

Det är en ”buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd” är statsvetaren Henrik Ekengren Oscarssons definition av begreppet åsiktskorridor. Min är ”det kommer alltid någon viktigpetter och förstör husfriden”.

Oavsett i vilken korridor vi befinner oss, kommer vi alltid till den där punkten när någon invänder och gemytet i bubblan punkteras. Det är väl det som är problemet med eventuella åsiktskorridorer, att man aldrig får ha dem i fred?   

onsdag 15 mars 2017

Madon blockar i stället för bemöta kritik

Så här bemöter Sakine Madon väl underbyggd kritik. Jag gav henne länken till min granskning med anledning av hennes faktamissar och hätska retorik häromdagen och hon blockar mig? 

Har för övrigt skärmdumpar på allt

tisdag 14 mars 2017

Källkritikens dag - en dag då journalist slarvar med researchen och väljer att trolla

Skärmdump från Sakine Madons originaltext

Twitter, 13 mars 2017

Idag på källkritikens dag ska vi påminnas om hur viktigt det är att granska information från olika källor. Både journalister och mediekonsumenter behöver kontrollera källorna innan slutsatser dras. Därför var det extra anmärkningsvärt att Sakine Madon, politisk redaktör på Vestmanlands Läns tidning (VLT), just idag och felaktigt gick till angrepp mot Sveriges Radio (SR) som hon antog låg bakom text skriven av fristående debattör upplagd på SR:s debattsida. Madon kallade debattinlägget för ”SR-text” med tillägget att public service-bolag ska stå för ’oberoende journalistik’ och drog därmed den felaktiga slutsatsen att SR frångått sin oberoende ställning. I själva verket hade Sakine Madon missat att artikeln hon läst och kommenterat i sin ledartext var en fristående debattartikel. En annan uppgift som inte kunde tas för given i hennes ursprungliga ledartext (den ovan) var påståendet att den amerikanske journalisten Tim Pool, som hon hyllar i ledaren, fått poliseskort från Rinkeby, något som tidigare dementerats av poliser på plats. Pool hade endast fått rådet att lämna platsen, enligt polisen. Dessa uppgifter gjorde SR och jag Sakine Madon uppmärksam på och hon ändrade i sin text. Men det tog inte stopp där. Madon, som först efter sin publicering frågar SR om de står bakom debattexten (de gör de inte), undrar också om SR "tvättat" texten (dvs. skrivit om Ann Törnkvist artikel i efterhand, det har SR inte gjort), fortsätter därefter notoriskt hävda att SR missat upplysa henne och läsarna om att Ann Törnkvists text är en debattartikel trots tillgänglig information under About (flik på sajten, se nedan)? Det är visserligen bra att fråga, men varför ställde inte Madon frågorna innan hon skrev ledaren och varför tittade hon inte under fliken "About" och läste på om sajten när hon ändå var där, som journalister vet att man ska göra? Då hade hon vetat detta. Research gör man före inte efter.

Från SR:s sajt. Under "About" informeras vi om debattsidan

Hela dagen försöker Madon dölja egna misstag genom att åberopa ett tillägg SR gjort i anslutning till debattartikeln hon misstagit för en SR-text i syfte att förflytta fokus bort från sig själv. SR gick nämligen in med ett förtydligande i söndags kväll (lagt till "debate" på samma sida som den engelska versionen av artikeln) för att göra det ännu tydligare för läsarna att det handlar om en fristående debattext, en tilläggstjänst utöver den traditionella informationsflik etablerade sajter tillhandahåller för källkritikens skull. Att upprepa på flera ställen vilken typ av text det är, såsom SR gjorde i söndags, är inte brukligt. Läsare och journalister har alltid varit hänvisade till informationsflikarna "Om sajten" och "About" för vidare upplysningar om innehållet. Det är alltså en riktigt dålig ursäkt Madon kommer med. Redan i grundskolan får elever lära sig hitta grundläggande information under nämnda flikar. Visserligen har andra medieföretag, bara de senaste veckorna, börjat göra extra förtydliganden på samma sida som webbartiklarna för att orutinerade läsare ska få extra hjälp, fast det är en ny företeelse och inget journalisten Madon kan hänvisa till. Hon har jobbat ett tag inom branschen och vet hur källkritiskt arbete ska gå till. Men då SR medgav "miss" av ordet "debate" i förtydligandet på samma sida, väljer Madon att gömma sig bakom ordet "miss" trots att tillägget "debate" inte har med saken att göra. En journalist behöver inte sådana tillägg för att utöva sitt arbete. Journalister efterforskar själva. Därför är det djupt beklagligt att SR felaktigt tilldelas skuld här. SR har inte felat, tvärtom kommit med extra förtydliganden till ovana mediekonsumenter.


Cecilia Djurberg jobbar för SR och svarar för sajten.
Hon förklarar här för Madon att info om debattartikel 

hela tiden funnits under fliken "About".

Varför slänger jag ihop denna bloggtext?

Som ni ser går jag aldrig in på ämnet Sakine Madon, Tim Pool och Ann Törnkvist tar upp i sina respektive texter (Sverigebilden). Ingenstans har jag diskuterat sakinnehållet. Jag har bara följt debatten utifrån allmänintresset. Tycka i sak har aldrig varit relevant. Nej, det här handlar bara om källkritik. Hur blogginlägget kom till beror egentligen inte på Madons felaktiga skuldbeläggande av SR eller hur dumt det kan bli när man slarvar med researchen utan behövdes i samma stund hon ”varnade” MIG för att komma med ”alternativa fakta” i och med sakfelen jag påtalat i hennes framställan och hon korrigerat, men alltså vill slippa ta ansvar för. Just då kände jag att vi behöver lyfta frågan om "alternativa fakta" som är ett jätteproblem redan som det är. Oriktiga uppgifter är den ordinarie beskrivningen av alternativa fakta. Att som Madon använda begreppet felaktigt mot kritiker för att försöka underminera dem inför andra, är härskarteknik. Härskarteknik i sig är oseriöst samtidigt som felaktig användning av begrepp tenderar att urvattna dem. Tragiskt i historien är att den e n d e som ens kommer i närheten av "alternativa fakta" av berörda (SR, jag och Madon) är Madon själv som är den ende av oss tre som haft fel idag. Vad är det man brukar säga? Du ska inte kasta sten i glashus.


Så här tycker jag:

Det är helt okej att göra misstag. Avgörande är erkännandet och korrigeringen (om man nu kan korrigera, inte alltid det går) medan konsten är att inte skylla ifrån sig. Pudla är en fantastisk möjlighet till upprättelse för inblandade och kunna pudla är en avundsvärd egenskap. Människor måste tillåtas göra misstag ibland. Även den bäste kan göra fel. För journalisters del är huvudsaken strävan efter att undvika fel och därför jobba källkritiskt. Möjligen finner vi orsaken till förnekelsebeteenden generellt bland människor i ett oförlåtande klimat? Förlåtandet är viktigt. Vi behöver förlåta varandra annars vågar ingen erkänna fel och då blir situationen värre. För individen blir fallet högre.

Det går att diskutera hårt men värdigt. Att diskutera hårt genom tillskriva andra oriktigheter, är däremot oegentligt. Med det behöver vi sluta.

Saklighet måste gå före politiken när det kommer till källkritiken. Det gäller även när man av politiska skäl, som kan misstänkas vara ett underliggande motiv i det här exemplet (?), önskar privatisera samtliga medier och därför av intressemässiga skäl vill misskreditera public service för att påverka läsarna åt ett visst håll. Det är okej att påtala brister när de finns och tycka si eller så om icke-privatiserade medier och andra, men ingen seriös aktör eller debattör ägnar sig åt oärlig misskreditering. Yrkesmässig respekt förtjänar alla seriösa mediebolag. Det handlar om yrkesheder och är en trovärdighetsfråga. De etablerade medierna är redan ifrågasatt ute i stugorna så det gäller att medier och journalister håller hög nivå framöver. Att gräva en grop åt annan seriös konkurrent, är att gräva en grop till sig själv.

Journalister ska inte bete sig som troll. Det är ovärdigt branschen och det skapar onödigt misstroende mot etablerade medier och är skadligt för hela samhället. Utgå från att kritik är bra. Kritiken som läggs fram är ofta mer saklig och relevant än vi först vill erkänna. Gå inte i försvarsställning när fel går att bevisa. Backa hellre. Det vinner alla på. Speciellt yrkeskåren.

Sen kan jag inte låta bli att undra? Borde inte journalister bara genom att läsa innehållet i Ann Törnkvist text se att det inte är en SR-text? Det skriker ju debattartikel om den. Redan där och då borde vilken branschmänniska som helst ha dragit öronen åt sig och grävt fram mer information om texten. Om man inte tycker en text är "SR-text" är det förmodligen inte en SR-text.

Jag skulle vilja lägga till en faktaruta här om vad vi måste tänka på när det kommer till ledar- och debattartiklar. Ledar- och debattexter är åsikter. Alltså tyckanden om ditt och datt och ska inte blandas samman med nyheter. Men det betyder inte att de som skriver ledar- och debattartiklar har rätt att hitta på. Att kolla källor och hålla sig till fakta gäller även dessa skribenter, som efter faktakoll tycker till om den information och fakta man vill skriva om. Exempel: "Ulla röstade mot förslaget att höja pensionerna (fakta). Det tycker ledarskribenten är fel för att...(åsikt)". Fakta och information måste ALLTID vara korrekt oavsett typ av text. Åsikter kan man ha vilka som helst.

Avslutningsvis: Innan någon blir förbannad och skriver fula saker till och om mig, vill jag påminna om en sak: ta inte in den "Rinkebyproblematik eller Sverigebild" Sakine Madon och Tim Pool pratar om (i sina artiklar och reportage) på nätet nu. För då kastar du sten i glashus. Att bete sig dumt på nätet är lika dåligt som att bete sig dumt i Rinkeby! Och det var ändå det som upprörde från början.

Och nej, jag är heller inte perfekt. Vem är det? Jag gör massor av fel. Försöker undvika dem. Inte alltid det lättaste.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering:
Har ändrat en mening som inte var grammatiskt korrekt och hade skrivit Trönkvist och Maidon någonstans samt måndags i stället för söndags. Vanlig simpel korr. Inget som påverkar sak. Mvh dagvill

söndag 12 mars 2017

Stäng ner Internet eller sluta var en idiot

Vad skulle hända om vi bara slutade med sociala medier? Skulle vi klara det efter en tids abstinens precis som vid avvänjning av socker? Ibland (rätt ofta) kommer tanken på att släcka ner den digitala community-världen över mig. Inte för att jag på något sätt är för censur eller mot yttrandefrihet och interaktion utan för att nätet ofta ter sig ganska bisarrt. När jag leker med tanken inleder jag med att stoppa alla former av anonymitet bara för att se vilken inverkan identifiering får på nätsamtal och beteendemönster ute i verkligheten. Jag är samtidigt realist. Jag vet att människor ändå inte håller god ton, hur etablerade de än är, och att många med tiden slutat bry sig ifall de är anonyma eller inte när de hatar, hotar eller far med osanning. Därför har jag börjat fantisera om hur det skulle vara om vi stängde ner hela internet? Om inte annat kanske tidningarna fick sälja fler lösnummer igen? Vi skulle i alla fall slippa se sådana som Breivik bli påhejade i mörka internetvrår och pedofilerna skulle få svårare att sprida sina sjuka bilder. Bara det skulle göra gott. Vi skulle också slippa jämföras med grannar som lagt upp photoshoppade bilder av sig själva på Instagram, slippa se klasskompisars fjällsemesterbilder och vältränade kroppar på gym i Facebookflöden. På Twitter slapp vi alla odrägliga ägg och ingen skulle överösas med fake news och ingen skulle behöva förklara det uppenbara, som varför public service är hundra gånger bättre än alternativa medier. Så befriande det skulle vara! Erkänn, du ärliga människa!

Jag tycker samhällsdebatten spårat ur. Det gör jag. Det talas då och då om att vi människor känner för mycket skam? På internet är det precis tvärtom. Där saknas all välbehövlig skam som den lömskaste användaren behöver för att bete sig sansat med hyfs i kroppen. Sicken otur. Lag och ordning är på Internet eftersatt. Allt från falska nyheter och övergreppsbilder sprids hur lätt som helst. Hat och hot tillåts och lämnas okommenterat – till och med på hyllningssida för polis i Örebro, hur nu det går ihop? Facebook har så sent som efter senaste amerikanska valrörelsen, då fejkade nyheter var vardagsmat, lovat bättring på utsortering av falska artiklar. Men vad hjälper det när andra övertramp lämnas oåtgärdade? Om egenansvar vore kutym hade ingen behövt prata om det här, men när det egna ansvaret tycks vara uteslutet börjar åtminstone jag misstänka människosläktet för att behöva förmyndare med uppgift att utkräva god ton. Fast finns det några personer kvar som klarar av förmyndarkraven? Kanske är alla lika avtrubbade? Orkar någon bry sig om rätt och fel längre? Än mindre ta ansvar för andra? Låter jag pessimistisk? Klart jag gör. Men när lögner och hat är verklighet, och vi låter det vara så, kan vi visa annat än missnöje då? Svårigheten är att förlika sig med oviljan till förändringar som gagnar alla. Ett utspårat internet är ett utspårat samhälle. Urspårningar straffar oss. Även om vi inte kan relatera till negativa konsekvenser just nu, talar mycket för att vi står på tur. Varför skulle just du eller jag vara immun?

En psykologvän sa en gång att vår befolkning är inte lika neurotiskt lagd idag, vilket faktiskt är till nackdel för samhället. Neurotiska människor begränsar sig, är eftertänksamma. Dagens människor är mer våghalsiga och gillar att bagatellisera (är gränslösa). Och det kostar. I barnstadiet innebär det beteenden likt dem med borderline. Tittar vi på Internet med min väns glasögon på, finns belägg för teorin. Att inte sätta gränser och inte tänka på konsekvenserna, sker frekvent bland vuxna och barn på Internet. Fast barn är ju barn och barn gör som vuxna gör. Kanske utgör curlade vuxna och curlade barn dagens samhälle och är anledningen till varför Internet är gränslöst? Jag är inte rätt person att bedöma omfattningen och min psykolgväns tolkning är bara en bland flera. Men kanske förklaras den kollektiva handlingsförlamningen i ansvarsfrågan genom den?

Nu ska ingen tro jag vill stänga ner Internet. För det vill jag inte! Vinsterna med internet är fortfarande stora. Det svåra är förståelsen för dem som arbetar mot alla former av lag och ordning på internet. Som om anarki fungerar. Människor mår dåligt när struktur saknas. Så var är självbevarelsedriften och vad försöker nätanarkisterna dölja, är min första tanke? Jag förstår behov av att kunna ange missförhållanden i samhället och privat utan risk för repressalier, men det kan aldrig ursäkta ett nät präglat av vilda västern och där människor tillåts komma till skada. Anonyma angivartillhåll går att ordna ändå. Problemet är vem som ska ta ansvar på nätet? Polisen hinner inte. Så till vem riktar vi vårt ansvarsutkrävande när individen (enskild och i grupp) inte fixar det själv? Siterna? Arbetsgivarna? Jag vet inte, men självfallet måste lagar, fakta, vett och etikett även gälla på Internet. Men så länge vi sitter och häckar i våra isolerade krypin, testar alla gränser vi kan och hoppas på att mamma eller pappa ska komma till undsättning när allt går åt helvete (åtminstone säga till oss på skarpen), förbättras inget. Att fortsätta tjafsa och ljuga utan tanke på eventuella skadeverkningar, tycks vara melodin. En dålig sådan.

Det verkar inte bättre än att stand-ins för våra föräldrar är vad som behövs på nätet, auktoriteter som tar oss i örat när vi missköter oss. Övervakning och straff blir konsekvensen när egenansvar saknas.